Katrin

Har ni någonsin känt att något fattas i ert liv? Jag känner så, ibland. Kanske lite väl ofta nu för tiden. Det är som en tung sten i magen som bara vill upp, befrias. Det gör ont och det svider. Det gör mig ledsen.
Det svider att hålla tillbaka tårarna tills man är ensam på sitt rum i tystnaden. Då är det enklast att släppa ut alla känslor, och bara rensa sinnet. För att tömmas på all sorg för att det ska få plats med ny. Jag har börjat rita streck nu. Det är för min egen skull, och mest för att jag ska hålla koll och hur ofta det är nu för tiden. Det känns bättre, på något sätt. Samma sak är det med bloggen. Det känns bra för mig att skriva, när jag mår dåligt. Vissa gör det för uppmärksamhetens skull, andra för känslornas skull. Det beror väl på vart man vill komma, antar jag.
Jag är besviken. Jag gör så mycket, jag försöker göra allt! Jag försöker få allt att bli så bra som möjligt och trots att det är väldigt sällan jag lyckas med någonting, så försöker jag ändå! Så fruktansvärt mycket. Jag får aldrig någonting tillbaka, från någon. Jag är så less på det. Ingen vet hur det är, ingen kan säga att dom vet hur jag menar och känner, för ingen vet det. Inte någon.
Ibland så överreagerar jag, men det känns som att få en spark i magen. Att aldrig få någon bekräftelse tillbaka. Jag kanske är dålig på det själv, men jag försöker. Att veta att man duger för någon, att veta att man gjort någonting bra. Att någon i hela världen litar på en, är stolt över en och älskar en för den man är. Varför har jag så svårt att ta till mig sånt? Det är väl mig det är fel på, antar jag. Ibland känns det bara som att allt jag gör är meningslöst. Att allt en dag ändå kommer att brytas samman och försvinna. Jag vill inte känna den känslan. Jag vill ha någon vid min sida. Någon som alltid ställer upp för mig och som jag betyder något för. Någon dom försöker att förstå, även om ingen riktigt kan förstå. Jag ser inget ljus.
Jag gör människor besvikna hela tiden. Jag sabbar och förstör för mig själv och för andra. Jag är självisk och blir sur när jag inte får som jag vill. Jag har svårt att lita på folk och folk har svårt att lita på mig. Jag bryter löften och jag sårar. Jag är jag. Det är sån jag är, och jag anstränger mig. Men det är inte lätt att försöka ändra på sig. Jag vet att jag är en dålig människa allt för ofta. Jag vet bara inte hur jag ska göra. Jag fattar fel beslut som får värre konsekvenser. Jag är ledsen, men jag försöker få allt att funka.
Det skulle bara kännas så bra, att få en hand på axeln och prata ut med någon som kanske ändå förstår, lite. Någon som kan förklara för mig vad som är rätt och fel och ge mig gnistan tillbaka.
Jag kanske aldrig har haft någon gnista, men ge mig bara modet att kämpa vidare och försöka ännu hårdare.