17 November

1 MÅNAD OCH 1 DAG KVAR! Det är overkligt, jag längtar :)

Imorse var bussen en kvart sen, höhö jätte kul. Plus att han körde som en dåre. Idag var det första gången jag använde bälte på bussen. Det kändes inte nödvändigt att riskera sitt liv pågrund av en stressad bussschaufför. (Shit, hur stavas det, schufför?) xD
Jag klagar verkligen på tahult-Göteborg/Stenungsund. Igår bestod bussen av spyor. Det gick inte att andas, och ingen kunde sitta i bakre delen av bussen. det är riktigt dåligt att dom inte ens kan byta till en ren buss, eller åtminstone tvätta den. Det är alltid så jobbigt när det går på typ 1000 människor i centrum, och det blir inte bättre av att bussen är vidrig. Menmen, nog klagat på mig!

Idag har vi bara haft vikarier på alla lektioner, alla är sjuka! Jag, som vill bli sjuk blir fan inte sjuk. Det är typiskt. Fast iofs så behöver jag ta vara på tiden i skolan. Jag hade religionsprov idag, om judendomen. Det gick åt h e l v e t e . Jag kunde ingenting! Vikarien var en riktig surkärring, och våran riktiga lärare är dum i huvudet som gör ett prov på sådant vi inte pluggat på. Hon kan ta sig i rumpan. På samhällslektionen idag fick vi reda på vårat nya arbetaområde, som är partier och politik. Vi blev indelade i grupper, två och två. Kille och tjej. Jättekul, jag som är så duktig och vad med att samarbeta med killar, not. Men jag fick en schysst kille i min grupp, "Sargon"? Or something. Det kommer nog gå bra för oss. Alla grupper blev tilldelade ett parti som vi ska ta reda massa om och låtsas att vi är i en debatt om några veckor. Vi ska även göra en muntlig redovisning inför klassen. Jag och Sargon ska vara MODERATER, kanske inte det roligaste och bästa åsikterna, men det finns gott om fakta om dem iallafall, så det kommer nog att gå bra ändå! :)

Jag skippade spanskan idag, det var dumt men värt. Åkte till centralen och mötte Robert, och vi tog bussen hem till honom. Jag var där i typ en och en halv timma. Vi pratade och umgicks och så :) Sedan hämtade pappa mig och vi åkte hem. Jag kokade maccaroner, men upptäckte att vi inte hade någon ketchup hemma... så jag hällde i sweet chilisås istället, inte alls så gott, men det var ätbart iallafall. Sedan slog jag mig ner här framför tvn och kollade på Paradise Hotel, Vänner, Biggest Loser och nu är Ugly Betty på, men jag har inte kollat så mycket för jag har skrivit på min novell som ska vara inlämnad i svenskan på torsdag. Jag är så gott som klar nu. Jag tänkte att jag lägger in den här, så kan ni läsa om ni orkar och känner för det. Den är inte så värst lång, och vi var tvungna att hålla oss inom vissa ramar. Det skulle handla om en 26 årig kvinna, som befinner sig i en lägenhet. Novellen fick inte vara längre än 1½ sida så det var lite komplicerat, men här har ni den iallafall. Ge kritik om ni läser den, tack. Jag vill verkligen för min pojkvän kunde inte ge kritik och det vill jag ha för att förbättra den. Jag ska ju ha bra betyg i svenska för fan xD
Ja just det... ni får gärna ge förslag på en passande rubrik med, den ska vara lockande för läsare.


RUBRIK?

Regnet slog mot rutan. Det hade regnat konstant i flera dygn nu. Vintern var på väg och det syntes tydligt på termometern som Emma satt fast på rutan i sovrummet. Hon öppnar ögonen och slänger en blick åt fönstret. Vädret gör henne genast deprimerad.

Den gråa morgonrocken hänger slarvigt över stolen bredvid sängen. Hon tar på sig den och traskar ut i köket, slår sig ner vid bordet och suckar. ”Att vädret kan påverka ens humör såhär”, mumlar hon tyst för sig själv. Men när hon tänker efter så har vädret påverkat hennes humör negativt i snart ett år. Det har inte spela någon roll om det varit den varmaste och soligaste dagen i juli, eller en slaskig februarimorgon. Vädret har ingenting med saken att göra. Det är bara såhär hon mår, och det kan ingen göra något åt. Inte vännerna, inte mamma, inte psykologen, inte gud.


Emma gnuggar sig i ögonen och ser på almanackan som hänger på väggen över henne. Det är den 9 december. En våg av känslor väller över henne och hon blir tvungen att slänga sig över diskhon och låta gårdagens lunch fylla den. Hon slår sig ner på golvet och tårarna droppar ner på morgonrocken. Idag var det exakt ett år sedan. Hur kunde hon glömma det?


Hon reser sig långsamt upp och går ut i hallen. Till vänster om henne finns en dörr. En dörr som varit låst i ett helt år. Hon har inte vågat besöka rummet efter det som hände. Dörren är dekorerad med sex röda bokstäver som bokstaverar namnet ”Elliot”. Hon funderar en stund, tar sedan fram nyckeln ur nyckelskåpet och låser upp. Puttar försiktigt upp dörren och kliver in i barnkammaren, eller det som en gång var en barnkammare.


Allt är orört. Spjälsängen, leksakslådan och gossedjuren är på plats. De blåa gardinerna med gula bilar hänger ner över fönstret. Det är dammigt. Hon slår sig ner mitt på den trafikerade mattan av bilar som hon köpt på Ikea. Tårarna forsar som floder ner för hennes kinder. Hon låter minnena ta över.


Att allt skulle hända just det där ögonblicket. Hon hade så mycket att göra inför nyårsfesten, och de för tidigt komna gästerna väntade otåligt i vardagsrummet. Elliot skrek. Han hade inte fått mycket sömn under natten. Emma misstänkte feber, och det kunde endast sömn bota. Hon lade Elliot i sängen, kysste honom god natt och lämnade rummet. Efter en stund blev det tyst och Elliot hade äntligen fått lugn och ro. Den stressade mamman skyndade sig ut i köket och tog ut den vällagade och doftande kalkonen ur ugnen, och gästerna serverades. Middagen skulle bli väldigt lyckad. Gästerna njöt av maten och det pratades och skrattades. Det blev senare dans och Emma drack sitt vin och njöt av sällskapet. Nyårsfesten var lyckad, det visste hon. Det gjorde henne glad. Detta var en kväll som hon och hennes vänner skulle minnas, och prata om långt framöver. De dansade långt in på natten, tills de blev avbrutna av smällar utifrån. Det nya året var kommet. Emma gick tillsammans med sina vänner ut på balkongen och såg när de vackra färgerna fyllde den kolsvarta himlen. Fyrverkeri är vackert, det har hon alltid tyckt. Det var som att bli 18 år på nytt. Hon mår bra. Natten fylldes ytterligare av många roliga stunder. Gästerna drack, och njöt av det nya året. De lämnade inte festen förrän tidigt inpå morgonen, och några få stannade kvar och städade undan all röra.


Klockan hann bli sju, och Emma lade sig trött och berusad i soffan och somnade. Hon vaknar sedan av att mobilen ringer, men hon struntar i det. Huvudet slår hårt och hon slänger en blick på klockan. Den har hunnit bli alldeles för mycket, och hon känner sig oansvarig. Emma ställer sig upp och känner alkoholen röra till i magen på henne. Hon tar en treo, och tanken slår henne att det är alldeles tyst i lägenheten. Det hörs inte ett ljud förutom hennes bubblande mage. Var mamma här igår och hämtade Elliot? Mumlar hon för sig själv. Ja, så måste det ha varit. Herregud! Jag minns inte, suckar hon högt och vandrar med ostadiga ben in i barnkammaren. Det är fortfarande läskigt tyst. Elliot ligger i alla fall i sin säng, det gläder henne. Hon trycker sina läppar mot hans kind och kysser honom ömt. Han är kall som is. Emma grips av en hastig panik och viskar hans namn ett antal gånger, men ingen Elliot rycker till. Inte en enda rörelse från hans kropp syns. Emma höjer rösten och småskriker åt honom i panik att vakna, men försöken är misslyckade. Hon tar försiktigt tag i den lilla kroppen och lyfter upp honom i hennes famn. Hon trycker honom mot sin kind men hans andetag är tomma. Tårarna faller ner på Elliots livlösa ansikte. ”JAG HAR DÖDAT MIN SON!” Tjuter en förstörd mor i förtvivlan.


Tiden tickar och dagarna går. Inget förändras. Tid läker aldrig öppna sår, det har Emma lärt sig. Varje dag vaknar hon och minns dygnet, natten då hon dödade sin son. Lät honom dö av hjärninflammation. Det går aldrig att förlåta sig själv, det är bara att fortsätta straffas. Även det har Emma lärt sig och det gör hon hela tiden.


Emma gråter inte längre. Alla tårar är slut, alla känslor är borta. Hon har försökt att orka gå vidare, men vem kan egentligen gå vidare efter en sådan sak? Emma reser sig ostadigt upp och släpar sig långsamt in i badrummet. Spegelbilden hon möter är hemsk. Blont, trassligt hår sveper sig längst svettigt våta kinder. Ögonen är som svullna och fortfarande fuktiga. Hon orkar inte se sig själv längre, bilden är avskyvärd. Hon har fått nog av allt. All ork är slut och drömmarna om att göra den där natten ogjord, går aldrig i uppfyllelse. Elliot är allt hon begär. Att få chansen att se honom le mot henne en sista gång. Det har hon gått miste om.

Hon går sakta men bestämt ut i hallen. Snaran är redan knuten. Den har väntat på henne i nästan ett år. Hon har ett flertal gånger tveksamt hängt upp den takkroken och funderat, och sedan tagit ner den igen. Denna gången skulle den inte ner. Denna gången skulle hon inte hinna ändra sig. Med darrande ben lyfter hon pallen och ställer den under det tjocka, hårda, nedhängande repet. Hon kliver upp. Kroppen darrar och olika röster i huvudet stör henne. Gud säger åt henne att hon är en dålig mor, sådana som hon ska straffas. Hennes egen mor skriker emot guds röst och ber henne söka hjälp, och att hon ska klara det här.

Hon tar automatiskt ett stadigt grepp om repet, drar det runt halsen och utan att tänka på moderns röst följer hon gud. ”Elliot, mamma är på väg”, viskar hon för sig själv. Emma tar ett steg åt kanten och pallen faller.


Kommentarer
Postat av: robert

grrryyymmmm e den älskling <333

2009-11-17 @ 21:20:24

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0